Jila Mossaed flydde Iran 1986 efter att ha publicerat kritisk poesi. Tio år senare skrev hon Månen och den eviga kon, sin första diktsamling på svenska. Boken introducerade persiska gudinnor i svensk litteratur och markerade en poetisk nystart efter exil. Hennes röst blev helt unik: hon väver samman forntida persiska myter med nordiska skogar och väsen.

Från Iran till Sverige en flyktings omvandling

Mossaed, född 1948 i Teheran, tvingades lämna sitt hemland när soldater genomsökte hennes hem. Hennes familj var icke-religiös, och hennes diktning sågs som farlig av regimen. Hon förlorade sitt jobb och kände sig hotad (rätt skrämmande, faktiskt). Sverige blev hennes räddning, men vägen var långt från enkel.

Hon hamnade först i Hagfors, Värmland campingstugor och lugna skogar långt från storstadens liv i Teheran. Denna kontrast blev hennes bränsle för ny skapelse. Efter ett decennium i exil bestämde hon sig: hon skulle skriva på svenska för att vittna om den stora geografiska omplaceringen som miljoner människor upplevt. Smärtan över förlorat hemland blev ord på sitt nya språk.

Persiska myter träffar svenska skogar

Det speciella med Månen och den eviga kon ligger i dess blandning av världar. Mossaed hämtar gudinnor från persisk mytologi Mitra, gudinna för sanning och kontrakt, och Anahita, modergudinna kopplad till vatten och fruktbarhet. Hon sätter dem mitt i svenska landskap tillsammans med Näcken och andra nordiska väsen. Det skapar något helt nytt: poesi där öken möter myr och forntid blir nutid.

I titelns dikt talar Mitra själv. Hennes ord blir en brygga mellan kulturer, mellan två världar som en poet måste leva i samtidigt. Mossaed visar att mytologi inte är död den lever vidare i exilens smärta och längtan.

Efter debuten 1997 har Mossaed givit ut sju diktsamlingar på svenska. Hon mottog Frödingpriset och höll inträdestal i Svenska Akademien 2018. Hennes verk har gjort migrantpoesi synligare i Sverige. Hon bor nu i Göteborg och betraktar Norden som sin permanenta viloplats.

Poesin från Iran har överlevt tusen år av historia från Rumi till Hafez. Mossaed fortsätter denna tradition på sitt nya språk. Hon påminner oss om något viktigt: "Iran är inte bara gas och olja det är poesin som räknas." Genom hennes dikter vandrar persiska gudar in i svenska hem, och exilens sorg blir något vackert.